Socialt samliv

Nu är jag rejält bakfull och mår ganska så kasst, men har så starka känslor av att jag inte vill mer. Tidigare har jag tänkt att bara jag har folk att umgås med, bara jag kommer ut mer så kommer jag må så otroligt mycket bättre. Kommer känna mig levande och livet kommer bli spännande och upplevas hyfsat normalt igen.

Men under det senaste året framförallt har jag uppenbarligen fått nya kompisar och även gamla hör av sig och jag är långt ifrån den där ensamma personen jag tidigare varit under så många år.  Som lever ett ödsligt liv. Det skrämmer mig att jag, om jag ska vara krass och helt sann emot mig själv, verkar ha minimalt med intresse av att umgås med folk.

Så nu när jag har fått det där som jag desperat letade efter i så många år, då vill jag bara bli lämnad i fred. Jag vet inte om det handlar om att  jag tycker det tar för mycket energi och att jag känner mig ofri i allt detta. Som att mitt liv snarare har begränsats än vidgats ut. Visst är det trevligt i mellan åt att vara med andra men jag vet inte vad som är problemet riktigt. Kanske när jag tänker efter att det handlar om att jag önskar mer kvalitet i relationerna, snarare än kvantitet.

Känner ofta när jag pratar med någon att jag plötsligt inte vill säga något, vill inte öppna mig mera, känner mig inte inspirerad osv och då känns det nästan som ett övertramp emot mig själv att ändå snacka på.

Måste nog vara så att det jag har nu är jäkligt många relationer och trådar ute men jag gillar ju egentligen inte det så mycket utan föredrar ett par få som jag är jättenära.

Hade ju en kompis för nåt åt sedan där vi pratade i timmar i telefon med varandra var och varannan dag. Minns att jag blev så stärkt och lugn av det. Vi hade alltid djupa meningsfulla samtal om hur vi mådde, om våra föräldrar/familjer, problem och utmaningar vi stod inför. Har för mig att jag kallade det för att vi var varandras larmcentraler. Vi ringde varandra när vi plötsligt stod inför något svårt eller mådde jättedåligt. Kände mig väldigt nära honom.

Det är nog det – jag klarar inte av ses bara för sakens skull utan jag vill vara nära personerna och känna att jag får ut något djupare och meningsfullare av de mötena.

Igår/i natt, också på krogen, var det lite märkligt för när jag stod i baren och beställde var det alla möjliga människor som ville prata med mig. Det konstiga var att med dessa så fick jag direkt någon form av kontakt, tror jag. Så jag var nog öppen. Fan jag är ju nästan alltid öppen? Glömmer ofta bort det. Problemet är nog snarare oftast att jag upplever motparten vara lite för stängd och det tråkar ut mig, tror jag.

Jag verkar aldrig bli nöjd. Känns som om det är något jävligt fel på mig. Nu när folk plötsligt vill umgås så ändrar jag liksom riktning och vill helst vara en enstöring. Det går fan inte ihop.

Kanske är det fortfarande så att jag egentligen inte riktigt hittat “mitt folk” i allt detta? Alltså jag kanske behöver uppdatera min egen självbild osv. Folk jag klickade med förr kanske jag inte klickar med längre osv. Verkar nästan så. Det som tar energi är förmodligen att jag anpassar mig för mycket. Sånt tar som fan på krafterna.